Nu måste jag börja med att erkänna att jag inte vet vad den här grejen heter på svenska. Försökte slå upp ordet vindklocka i svenska akademins ordlista, men den kände inte till ordet, så jag antar att det heter något annat. Blev just informerad av Bea i bloggen Daggdroppen att det heter vindspel. Och naturligtvis känner jag nu igen namnet! Tack Bea!!!
I varje fall så är jag lite av en trädgårdstok, förutom antikvitetsintresserad, så jag blir varje gång urlycklig när jag hittar något som passar ute i trädgården.
Uppriktigt sagt så trodde jag att den här typens grej var en senare "uppfinning", så jag blev nog ganska förvånad över att hitta en i just jugend-stilen. Min tippning är att den är av tysk tillverkning, men jag kan förstås ha helt fel.
Så här eländig såg den ut vid köptillfället:
Skall jag nu riktigt erkänna hur det var, så förstod jag ju inte ens att den var gjord i mässing. Jag tog några bilder under arbetsskedet, så ni förstår hur otroligt roligt det var att se den så att säga växa fram!
När första röret var putsat hade jag redan ganska ont i händerna, den mörka beläggningen satt otroligt hårt fast, antagligen beroende på att den ju varit ute i regn och rusk i nästan ett århundrade.
Tog även en bild på bara övre delen för att ni skall en bättre uppfattning om mönstret.
Cirka fyra timmar tog det mej att putsa den, idag har jag alldeles spänd nacke och muskelvärk, men det var definitivt värt besväret.
Efter många års fyndande av eländiga gamla smutsiga metallgrejer, med de mest gräsliga beläggningar så finns det ett enda botemedel. Det urgamla finska putsmedlet Sampo, i kombination med gamla trasor. Har prövat på allehanda moderna motsvarigheter, men när det riktigt kniper duger bara Sampo.
