Mimi studerar fram till nyår!

Tänkte jag skulle lämna en liten rapport så att ni inte blir oroliga. Jag återkommer med förnyad energi troligtvis någon gång efter jul! Jag hinner tyvärr inte heller läsa och kommentera bloggar. Jag har studietid kvar vid högskolan till nyår, och tar mej nu samman och gör en kraftansträngning. Tänkte jag skulle bli färdig före jag fyller femtio......

En rysk art nouveau dosa

Jag har väldigt få ryska antikviteter. Denna dosa är köpt långt före "den ryska boomen", någongång i början av åttiotalet.
Egentligen så är det min mamma som har köpt den. Jag var med henne i Helsingfors och gick runt i antikvitetsaffärer, snäll som hon var så köpte hon den till sina egna samlingar, kanske mest för att hon såg hur förtjust jag blev i den. Mitt i studierna var ju inte min egen ekonomi den bästa. Sedermera fick jag den tror jag till min fyrtioårsdag. Gissa om den var välkommen hem till mej!
Tyvärr så märkte jag just att jag på dagen fotograferade den enbart rätt uppifrån, så man inte alls ser proportionerna och det vackra mönstret på sidan.

Två fotografiramar

Idag visar jag två stycken fotoramar designade av signaturen T P eller något liknande. De är drivna i koppar.
Jag har köpt dem med flera års mellanrum, den större i Åbo och den mindre på antikmässan i Helsingfors.
De representerar för mej typisk finsk jugend. Om man ser på jugendhusens ornamentering i Finland vid den här tiden så bär de samma formspråk som mina ramar.
Jag tycker om ramar, för då får jag lägga ut bilder på gamla släktingar. I den större ramen har jag valt att lägga min mormors studentfotografi. Vem damen i den mindre ramen är vet jag faktiskt inte. Möjligtvis någon väninna till min mormors fyra systrar, de var alla ogifta så vi har gott om fotografier i lådorna.

Quittenbaums katalog

Vårens och höstens katalog.

För ett par dagar sedan kom det en tegelsten med posten. Dags för quittenbaums jugendstil-art decó auktion den 20 oktober.
Jag har kostat på mej dessa underbara auktionskataloger, för här ser man vad som verkligen finns i jugend. Köper man en bok om jugendstil, får man ju helt underbara bilderböcker, men mest med museiföremål som återkommer i bok efter bok.
Här kan man hitta sådant som man har samlat på sej i lådorna, men som man kanske inte väntar sej att är riktiga samlarföremål. I en tidigare auktionskatalog berättade jag att jag fann mina klädkrokar som hänger i tamburen till ett vansinnigt pris. Riktigt lika skojigt var inte igenkännandet denna gång, naturligtvis fanns där grejer som jag har som jag alltid väntat mej att hitta i en sådan katalog, men en udda sked som jag någongång köpt var ju en trevlig överraskning.
Skeden är ju naturligtvis i pläter och i katalogen finns fiskbestick i samma serie. Auktionsnummer 638. Roligt!!

Österrikisk tallrik

Den här tallriken fick jag av en väninna som liksom jag brukar springa i antikaffärer. Den har baksidan full av stämplar, så hon uppfattade att den var intressant för mej. Och förvisso är den det.
Den hör till en matservis som är skapad av en av jugendstilens främsta namn, arkitekten Joseph Maria Olbrich (1867-1908) hemmahörande i Österrike.
Han grundade tillsammans med bl.a. Gustav Klimt, Koloman Moser och Josef Hoffman Wiener sezessionen.
Senare blev han professor i Darmstadt där han grundade en konstnärskoloni som allmänt kallas Darmstadtskolan.
Det är ganska roligt att man ännu kan hitta enstaka exemplar ur sådana serviser för struntsummor. Efter att ha forskat omkring på internet konstaterade jag att de betingar betydligt högre summor i mellaneuropa, och tycks där vara ganska eftertraktade.

Millefiorivas

Efter att ha bloggat bara i trädgårdsvärlden under sommaren,så är jag nu tillbaka här igen.
Jag beslöt att börja med mitt sista fynd på våren.
Denna lilla pärla fann jag i min närmaste köp- och säljaffär för en struntsumma.
Eftersom jag är så där vansinnigt förtjust i glas så flyttade den omedelbart hem till mej!
Jag kan lugnt säga att jag inte vet något om den annat än att den förstås är utförd i millefioriteknik och möjligtvis då hör hemma i Italien.
Enligt försäljaren kom den ifrån ett antikhandlarhem, och de andra grejerna som han visade därifrån vet jag att är eftersökta föremål, de intresserade dock inte mej.

Den förfärliga vasen!

Mina farföräldrar tyckte hjärtligt illa om den här vasen. De fick den på trettiotalet av min farfars storasyster Gerda, när hon kom ifrån Paris. Kanske det berodde på att de tyckte hela faster Gerda var en besvärlig person, hon var synnerligen bestämd av sej och var säkert ganska bestämmande över sin yngsta bror!
I varje fall så berättade hon när hon gav den att det var av det finaste glaset man kunde köpa i Paris! Min farfar tyckte bara den var förfärlig och berättade för min mamma när han tog fram den långt inifrån skåpets vrå, att medan Gerda levde så försökte de alltid ställa den lämpligt vid någon dörr eller på yttersta kanten av hyllan, för att den hoppeligen skulle falla i golvet och gå sönder!
Jag har känslan av att den faktiskt inte skulle ha gått sönder av att flyga i golvet, för den är av ett verkligt tjockt vackert glas.
Enligt mej är det en vas gjord av den välkända firman Daum i Nancy. Daumglaset har den typiska matta ytan och murriga färgskalan.

Jugendbrosch

Den här jugendbroschen har jag köpt verkligen tidigt. Jag tror jag var i tjugoårsåldern när jag var på en auktion i Åbo med min mamma.
Den hör till mina käraste jugendgrejer.
På olika mässor och i antikhandlar har jag sedan dess sett otroligt många av den här typens ganska stora jugendbroscher till salu. Men inte en har kunnat mäta sej i utseende med min egen.
Jag är ganska säker på att den är designad av ett lite större namn, men vem som döljer sej bakom den vet jag inte.
Naturligtvis är den silverstämplad med 830S, sedan så är den då registreret, som det står, jag har alltså inte skrivit fel! Och slutligen är där ett lejon i en typs sköld.
Mellaneuropeisk är den definitivt. Stenarna kunde jag ju gå till närmaste guldsmedsaffär och fråga vad det är, någonting typ månstenar kanske, absolut inget dyrbart.
Det här är ett smycke som jag aldrig skulle hitta på att använda. Dagens mode passar helt enkelt inte ihop med sådana här prenikor. Men den pryder definitivt sin plats i en jugendsamlares hem.

En liten keramikvas

Den här keramikvasen har också tillhört min mammas moster. (Tidigare inlägg med minnesalbum handlade om henne.)
Den har en härlig stor signatur som vållade mig huvudbry i verkligen många år. Jag hade den med mej till experter och mässor. Ingenting hjälpte. Signaturen verkade som ett olöst fall, ända tills jag av min syster i julklapp fick den helt utmärkta boken Taidekeramiikka Suomessa, numera även utgiven på svenska Keramikkonsten i Finland av Åsa Hellman.
Där äntligen fanns signaturen upptagen i signatursförteckningen. Signaturen tillhör Viivi von Schrowe-Kallio som levde mellan 1892-1973.



Den här lilla vasen är tidig, stilmässigt är vi inne i början av seklet, typ 1910-20.
Jag väntar ännu på att någongång få se något annat som hon har gjort. Under alla mina år som samlare och springare i antikaffärer och på olika mässor har jag aldrig sett något annat av henne. Intressant!

Missionärens keramikburkar

Idag köpte jag två vackra keramikburkar. De är ett precis likadant par. Jag tycker de är oerhört vackert målade och har en tillverkningssignatur undertill.
Försäljaren berättade att de kommit ifrån ett missionärshem, han hade till och med ett fotografi i ram, på mannen ifråga. Ett barnbarn till missionären hade sålt burkarna och lite andra saker till affären.
Det är alltid roligt med lite historia bakom saker man köper.
Jag vet inte riktigt var i europa de hör hemma. Om jag fritt skulle gissa, så skulle jag tippa på österrike. Tidsmässigt tror jag vi talar om tjugo-trettio-talet, men säker är jag inte.



Ändring i inlägget gjord 16.4.09
Jag är helt överväldigad. Internet är en sådan oerhörd källa till kunskapsspridning! Igår kväll lade jag upp bilder på mina burkar och deras stämpel på forumet Precis en sådan. Och idag när jag kollade det hela hade jag då fått svar! Burkarna är gjorda av Feinsteinzeugfabrik Julius Paul & Sohn i Bunzlau. Fabriken verksam mellan 1893-1945. Dekorationen på locket kallas Pfauenaugen, dvs påfågelsögon och dessutom finns samma mönster som det på mina burkar på omslaget till en bok om fabriken som heter Bunzlauer Keramik. Otroligt!!!

Mossi Löllös Minnesalbum

Min mammas moster hette Hjördis, men i vår familj kallades hon för mossi Löllö.
Mina minnen av henne är relativt diffusa, hon dog när jag var i de lägre tonåren.
Mamma hade den härligaste kontakt med henne. Pga. att Löllö var ogift, så var mamma för henne som en dotter hon aldrig haft.
Denna Löllö var en oerhört stark person, hon hade en väldigt bra tjänst på ett stort företag i Helsingfors. Eftersom hon inte hade familj så reste hon ganska mycket, bl.a. besökte hon Kanarieöarna på trettiotalet.
Framför allt har hon varit släktens estet. Hon tyckte om vackra ting, och hon hade också råd att köpa dem.
Eftersom min mamma var den enda arvingen efter henne, så har alla hennes saker kommit i vår familjs ägo. Bl.a. Friedl Holzer Kjellbergs puderdosor och det vackra skrinet var ursprungligen hennes.
Jag leker ofta med tanken på att hon säkert skulle ha varit otroligt nöjd med att veta hur förtjust jag är i de av hennes saker som har funnit sin väg till mitt hem.
Det här minnesalbumet som jag visar er idag, måste vara av de äldsta grejer som finns kvar efter henne. Det som jag tycker är roligt, är att man här ser just exakt hur japansk-influerat sekelskiftet 1800-1900 var.



Löllö fick det här albumet av sin storasyster Lisi, som tyvärr dog i tuberkulos.
Tidigare hade också flickornas pappa dött av samma sjukdom, liksom en syster till. Också Löllö vistades en tid av sitt liv på sanatorium, men kom därifrån med livet i behåll.



Många av Löllös vänner har illustrerat sina verser, Den här flickan som illustrerat sin vers med två träd är Hilda Westerholm, hon är syster till en känd finländsk konstnär Victor Westerholm.

Min systers allmogekista

Den här kistan ropade min syster in på auktionsverket för ca en månad sedan. Hon har ett lite större projekt på gång. Hon har flyttat ner ett 1800-tals hus ifrån Österbotten till vår ö i Åbolands skärgård.
Det har varit väldigt spännande att se det här huset växa fram, det är långt ifrån färdigt.
En av de roligaste sakerna är förstås inredningen. Trots att man absolut ännu inte kan föra några möbler dit, så är det helt tillåtet att planera och göra lite inköp.
Det är mycket möjligt att den här kistan aldrig ens kommer att åka dit, för se hon blev så förtjust i den, så att den fungerar som soffbord just nu!
Just nu tycks allmoge vara totalt ute! Vilket ju är tur med tanke på priset. I Finland hade en sådan här kista varit betydligt dyrare än det hon fick betala för den.
Det som höll på att göra inköpet betydligt dyrare var transporten till Finland. Dagen efter auktionen började jag höra mej för, hur vi skulle få den över ifrån Stockholm till Åbo.
Det bolag som auktionsverket rekommenderade skulle ha tagit över 5000 kr för transporten, vilket skulle ha varit betydligt mera än vad kistan kostade. Men efter lite googlande, hittade jag en mindre transportfirma som annonserade på nätet med speciellt transporter mellan Finland och Sverige. Ringde dem och hade turen att få på tråden en man som satt och väntade på att få åka ut ifrån Sverigebåten(Finlandsbåten), så det hela resulterade i att han hämtade den till Helsingfors för 100 euro och lastade av den i våra vänners garage, där den sedan fick vänta på att min systerson hade vägarna förbi.
Kulfötterna är av senare datum än själva kistan, de är fixade någongång på 1940-talet, alltså 100 år senare än själva kistans ålder.

Projekt vindspel!

Nu måste jag börja med att erkänna att jag inte vet vad den här grejen heter på svenska. Försökte slå upp ordet vindklocka i svenska akademins ordlista, men den kände inte till ordet, så jag antar att det heter något annat. Blev just informerad av Bea i bloggen Daggdroppen att det heter vindspel. Och naturligtvis känner jag nu igen namnet! Tack Bea!!!
I varje fall så är jag lite av en trädgårdstok, förutom antikvitetsintresserad, så jag blir varje gång urlycklig när jag hittar något som passar ute i trädgården.
Uppriktigt sagt så trodde jag att den här typens grej var en senare "uppfinning", så jag blev nog ganska förvånad över att hitta en i just jugend-stilen. Min tippning är att den är av tysk tillverkning, men jag kan förstås ha helt fel.
Så här eländig såg den ut vid köptillfället:



Skall jag nu riktigt erkänna hur det var, så förstod jag ju inte ens att den var gjord i mässing. Jag tog några bilder under arbetsskedet, så ni förstår hur otroligt roligt det var att se den så att säga växa fram!



När första röret var putsat hade jag redan ganska ont i händerna, den mörka beläggningen satt otroligt hårt fast, antagligen beroende på att den ju varit ute i regn och rusk i nästan ett århundrade.



Tog även en bild på bara övre delen för att ni skall en bättre uppfattning om mönstret.



Cirka fyra timmar tog det mej att putsa den, idag har jag alldeles spänd nacke och muskelvärk, men det var definitivt värt besväret.
Efter många års fyndande av eländiga gamla smutsiga metallgrejer, med de mest gräsliga beläggningar så finns det ett enda botemedel. Det urgamla finska putsmedlet Sampo, i kombination med gamla trasor. Har prövat på allehanda moderna motsvarigheter, men när det riktigt kniper duger bara Sampo.

Så otroligt roligt!

Jag fick en utmärkelse av Libby på femtiotalsjakten!
Det känns extra roligt att få den just av henne, för just hennes blogg andas en sådan otroligt genuin känsla för femtiotalet, att hon fått mej också alldeles inspirerad!
Jag vill ju gärna ge utmärkelsen vidare, och har av alla underbara blogger som jag följer med valt ut:

Rubens rabatter
Antikvitetsbloggen
Huset på landet
Leta Retro

Eftersom det känns så personligt att få en utmärkelse, så beslöt jag mej för att visa något väldigt personligt idag.
Det här smycket hänger alltid runt min hals! Det var kärlek vid första ögonkastet, jag är helt enkelt sådan att jag precis vet vad jag tycker om, har använt det dag och natt sedan dess.
Köpte det i Paris för ett antal år sedan. Franskt emaljsmycke ifrån Limoges, början av 1900-talet.

Keramikern Friedl Holzer Kjellberg

En av de främsta finländska keramikerna enligt mej, är den i Österrike födda Friedl Holzer Kjellberg (1924-93). Hon knöts till Arabia redan som 19-åring, genom att systern som var bosatt i Finland preliminärt talat med fabriksledningen om en arbetsplats för henne.
Hon studerade i konstindustriskolan i Graf, som på sin tid ansågs som en modern institution, med starka influenser ifrån Wiener Werkstätte, som å sin sida var inspirerad av Bauhaus.
Överst ser ni ett skrin i krakelerad fajans ifrån 20-talet. Härunder två puderdosor i metall med emaljmålning ifrån samma tid.





Den här skålen hör till hennes 50-60-talsproduktion. Från och med fyrtio-talet började hon själv blanda och provbränna sina glasyrer i fabrikens laboratorium för att få fram praktfulla nyanser i turkos och rött.
Hon belönades med en guldmedalj 1954 i triennalen i Milano där begreppet Finnish Design skapades.



Här ser ni exempel på två olika signeringar. En ifrån tiden före 1934, då hon gifte sig till namnet Kjellberg, och sedan en signering ifrån det serietillverkade risporslinet.



Om man talar om Arabia och Friedl Holzer Kjellberg, så är det ett måste att man presenterar hennes risporslin. I början av trettiotalet såg hon en liten kinesisk skål i risporslin ifrån Qianlong-perioden. Hon hade fria händer att experimentera på Arabia, och det gjorde hon också i de följande tio åren. Inte före 1942 visades det första risporslinsföremålet upp. Så småningom grundades en helt egen risporslinsavdelning på Arabia, som bäst arbetade 20 kvinnor på den avdelningen.
Risporslinet blev en succé som exporterades mycket till Sverige och mellaneuropa. Man ser ofta på de svenska auktionsverken risporslinsföremål.
Allt som allt arbetade Friedl Holzer Kjellberg i 46 år vid Arabia.




Källan till informationen i detta inlägg är ifrån en utställningskatalog som jag köpte på designmuséet i Helsingfors, då de hade en Friedl Holzer Kjellberg utställning där för ett par år sedan.

Vackra parfymflaskor

Klicka gärna på bilden för att se detaljerna bättre!

Jag var idag på antikmässa här i Åbo. Den brukar vara ganska tråkig, så jag tog inte kameran med. Naturligtvis så ångrade jag mej genast. Två härliga bilar ifrån femtiotalet fångade genast min uppmärksamhet. Jag är barnsligt förtjust i sådana. Ena var dessutom en liten lastbil, ännu roligare.
Nåväl, jag gick ganska länge runt och tittade, förrän jag hittade de här små parfymflaskorna. Den ena är Orrefors, signerad Vicke Lindstrand och den andra är helt enkelt urläcker med sin fågelpropp.
Jag har en väninna som samlar parfymflaskor, men jag vet inte om jag skall avstå ifrån dem ännu. Men och andra sidan så vet jag ju att jag har en present till henne sen när hon fyller jämna år.

Royal Doulton

Den här vasen är det sista föremålet jag köpte på mässan i Helsingfors. Jag hade sett den redan på en mässa i Åbo i januari och blev så glad då jag återsåg den. Under tiden hade jag tagit reda på lite mer om den.
Royal Doulton är ett bolag som ursprungligen startat i Lambeth, England 1815 och sedan fick rättigheter att använda epitetet "Royal" vid sekelskiftet 1800-1900. Fabriken lades ner 1956. Engelsmännen är väldigt förtjusta i Toby Jugs, i mina ögon fruktansvärt fula någonsorts muggar med t.ex. sjömansansikten. Doulton-fabriken har gjort massvis med sådana keramikföremål.
Den här vasen är tillverkad mellan 1887 och 1891. I den ser jag tydliga drag av den engelska arts and crafts-rörelsens mönster. Den store mannen inom den rörelsen var ju William Morris, vars mönster ännu lever kvar i tyger, tapeter mm.
Vasen har härliga tydliga stämplar. En rund Lambeth Doulton faience-stämpel förutom numreringar och konstnärssignaturen LW.

Tsarfamiljens möbler i vardagsrummet

På Bukowskis i Finland trodde man inte sina ögon när man vände upp och ner på det försilvrade möblemanget som hämtades till vårauktionen. De rödmålade inventarienumren avslöjade att det var frågan om tsarfamiljens möblemang ifrån vinterpalatset.
Bolsjevikerna hade sålt möblerna på tjugotalet till en finländsk familj, som alltså i tre generationer suttit på möblemanget utan att förstå vad de suttit på!
Förra gången det begav sej, för elva år sedan, såldes ett empiremöblemang som också stått i vinterpalatset till en amerikansk samlare för 250 000 euro. Också av Bukowskis.
Fyra objekt ifrån möblemanget är ännu på villovägar.
Möblemanget är i Louis XVI:s anda berättar Kari-Paavo Kokki, expert på ryska möbler.
Han som ritade möblerna hette Nabokov och de tillverkades 1894 i möbelmästaren Svirskys snickeri i S:t Petersburg.
Det här är ett sammandrag av tidningen Hufvudstadsbladets artikel den 13 Mars.

Jugendhus till salu

I gårdagens tidning har vi fått läsa att det före detta stadskansliet i Åbo är till salu. Hela stenhuset.
Jag tror huset är ritat av Frithiof Strandell (1865-1925), den främsta jugendarkitekten i Åbo. Jag hoppas ju att den som köper huset förstår att återställa det i dess ursprungliga skick.



Vanligtvis så är jag helt nöjd med min relativt lilla lön, och förhållandevis enkla liv, men nu skulle jag kunna instämma i sången "If I were a rich man"... Mest för att förhindra total skövling av ett superfint hus, och tänk så underbart det skulle vara att kolla upp de urprungliga interiörerna. Man kan bara hålla tummarna för att det blir en vettig köpare.
Men mycket värre kan det ju inte bli än stadens t.ex. inglasade hörndörr eller de fula alarmanordningarna som syns på pelarbilden.

Formskön glasvas

Jag är just nu inne i en "glasperiod". Så på mässan i Helsingfors så var glaset det som mest fångade min uppmärksamhet. Glas är oerhört vackert, och det finns så många metoder att bearbeta det på.
Den här glasvasen blev jag fångad av. Den har en så underbart rolig form, och dessutom så har den ett vackert glas.
Som vanligt så skulle jag gärna vara utrustad med flera starka lampor och helst av allt lite naturljus utifrån solen, men vad göra då det är totalgrått ute!
Glas borde alltid få stå så att solljuset kan lysa igenom det, men jag vill ju så gärna visa vad jag köpte på mässan, så jag tror helt enkelt att jag fotograferar om den senare i vår.
Också den här vasen är gjord i början av nittonhundratalet. Troligtvis någonstans i mellaneuropa. Mera än så vågar jag inte gissa.

Den internationella kvinnodagen

Denna jugendkvinna får representera den internationella kvinnodagen här på min blogg. Hon är i mina ögon rätt så internationell. Ursprungligen född i Tyskland på Würtenbergische metallwarenfabrik, troligtvis emigrerat någongång under nittonhundratalet till Sverige och nu då flyttat till mej hit till Finland.
Jag antar att det är en ställning för salt- och pepparkar, men om någon har bättre vetskap så säg till.



Det har getts ut böcker om WMF som tillverkarnamnet förkortas, och en sådan skulle jag väldigt gärna vilja ha. Jag får väl börja leta runt lite på nätet efter en sådan. Jag har ett flertal tenn- och kopparföremål som är gjorda av den fabriken. Så det börjar kanske bli dags att ta reda på lite mera.



Slutligen vill jag önska alla övriga kvinnor ute i etern en riktigt trevlig kvinnodag!

Antikmässan i Helsingfors

Jag startade halv åtta i morse iväg till Helsingfors med min syster. Vi åkte till antikmässan i "gamla hamnen" i Helsingfors.
Mässan var helt trevlig, men ganska lite folk var i farten. Man märker tydligt att det är recession på gång!
Några trevliga saker kom med mej hem i kassen, jag skall förevisa dem senare här på bloggen sen när jag har fotograferat dem ordentligt.
Förutom antikviteter så kom jag också denhär gången hem med jättenyttiga kontakter! Jag träffade på en person som har stor kännedom om Sparres möbelproduktion. Marketta Tamminen, pensionerad musichef ifrån Borgå museum. Hon lovade att jag får skicka henne bilder på två skåp som jag har som jag tror är ritade av Sparre!
Och sedan hittade jag en specialist på Tapio Wirkkalas Rosenthal-produktion, som lovade hjälpa mej med att datera min brorsdotters servis, och som själv var jättenyfiken på den och absolut ville att jag skulle mejla honom bilder på den! Alltid roligt att utbyta information!
Här kommer några bilder ifrån mässan. Först ett helt fantastiskt roligt kasperdockshuvud! Jag hittade inte bara riktigt på vad jag skulle göra med det, så för min del fick det bli kvar, men en stund senare när jag gick förbi så hade någon annan redan fallit för det!



Den här österrikiska majolika-krukan i ren tidstypisk jugend var ganska svår för mej att lämna kvar, men priset på över 300 euro var på tok för högt för mej.

Sigill ifrån jugendtiden

Bland med mina prylar finns det naturligtvis ganska mycket grejer som man egentligen inte mera använder idag, till dem hör naturligtvis sigillen.
Det är egentligen lite synd att brevskrivning i gammaldags bemärkelse inte mera förekommer. Vad finns det kvar som berättar så mycket om svunna tider som just brev.
Vi upplever alltid nostalgi då vi ser ett vackert gammalt brev.
Nu skall vi föreställa oss vad som ger en bild av vårt liv idag om hundra år!
En cd, som knappast fungerar.. färgfotografier som har förstörts, medan gammaldags svartvita ifrån ett sekel tidigare nog finns kvar!
Naturligtvis har ju museiverk världen över sett till att det finns kvar dokumentation också ifrån vår tid, men jag menar sådant som de flesta kan hitta hemma i sina lådor idag.
Ibland undrar man om utvecklingen egentligen har gått framåt!

Små ramar inköpta på resor

När man reser så är det allra lättast att ta med sej hem små grejer. Jag har en enda gång köpt en riktigt skrymmande grej, efter många om och men gick det bra, men det sista som hann hända med mitt paket här i åbo på flygstationen, var att knarkhunden (en 30-40 kg:s bjässe)trampade rakt på mitt fragila paket (prytt med fragile-texter, glassymboler mm.). Som tur var så klarade tavlan sig, och var hel!
Nåväl jag har i varje fall lärt mej att komma hem med småsaker i handväskan. Det är mindre nervöst så.
Alla de här små ramarna har jag köpt på olika resor. Den fyrkantiga emaljramen och den lilla röda med mönsterinlägg i andra färger är köpta i Paris, den ovala lila ramen tror jag kom hem med ifrån Köpenhamn och metallramen är köpt i Stockholm.
Jag har dem framför mej varje gång jag bloggar, de står på skrivbordets hylla brevid datorskärmen.
Två av ramarna har fått bilder av min farmor i sej, de andra två hade så fullständigt ljuvliga foton färdigt i, så jag inte haft hjärta att byta ut dem. Den ovala ramens lilla flicka med famnen full av rosor är helt bedårande!

Det lönar sej att följa med nätauktionerna!

Den här tyska servisen formgiven av Tapio Wirkkala, som hör till de hetaste namnen inom Finländsk formgivning hittade jag på www.lauritz.com för ett par dagar sen. Utropspriset var väldigt lågt och servisen var belägen i Tyskland.
Jag har nog lagt in bud på enstaka föremål på den auktionsfirman förut, men tanken på att få hemtransporterad till Finland en servis på ca 80 delar kändes nog lite övermäktig. Vad kan kostnaderna bli och hur mycket är sönderslaget vid framkomsten.
Irriterad över att lämna fyndet år sitt öde, ringde jag till min bror som också är intresserad av bra grejer. Hans dotter bor i Tyskland och han sade att hon nog skulle kunna förvara den till mej.
Nå, det kändes ändå en aningen övermäktigt, så igår när det var 6 timmar kvar så ringde jag honom igen och frågade om inte dottern skulle kunna tänkas vara intresserad, nu var ju priset uppe i häftiga 55 euro! Brorsan beslöt att ringa sin dotter, som faktiskt tyckte om servisen, så det hela slutade med att fadern köpte sin dotter en servis för det otroliga priset av 65 euro, dvs mindre än 1 euro per del. Naturligtvis tillkommer ju vissa omkostnader, men här i Finland skulle nog en servis av Tapio Wirkkala slå ganska högt, det är jag helt övertygad om.